This is the hard part... menmen. Min första kärlek är Joakim. Honom har jag känt, eller åtminstone vetat om, ungefär hela mitt liv. Vi var "tillsammans" första gången i 6:an, och jag minns att jag var allt riktigt förtjust i honom redan då. Fast det tog slut dock, och vem kunde ana att det några år senare skulle bli vi igen. Vi träffades på en fest, och det sa liksom bara klick. Än idag förstår jag inte riktigt varför, det är lite roligt när vi ändå känt varandra så länge... men från nästan allra första stund så var det bara så rätt. jag föll pladask helt enkelt, och han likaså.

Nu har nästan två år passerat sen dess, och det blev ett typ gemensamt beslut att det är över för ungefär tre veckor sen... men jag älskar honom fortfarande väldigt mycket, och det är fortfarande väldigt jobbigt för mig. Men det funkade inte mer bara, det är det enda jag tänker säga. Vi har bestämt att så småningom försöka vara vänner, för trots allt så klickar vi fortfarande så sjukt bra. Jag hoppas på att aldrig förlora honom helt ur mitt liv, för han är den underbaraste personen jag känner. Jag är glad att han fortfarande finns där för mig när jag behöver det.

Och jag kämpar på nu helt enkelt och försöker se livets många ljusa stunder... jag ångrar inte för en sekund all tid jag fått med honom, för det har gjort mig till den jag är idag. Inte alla får uppleva en så stark kärlek, och jag är glad att jag fått vara med om den. Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, vad som än händer.