Förra ögonblicket var ett lyckligt. Sen har man ju alltid de lite jobbigare. Det som kom upp den här gången i mitt huvud var nog den dagen då vi tog bort våran hund Ronja.

Ronja har vi haft sen vi var riktigt små, så det var verkligen en jättetung och hemsk dag för hela familjen.

Det var en helt vanlig skoldag, och när vi var i omklädningsrummen på idrotten så ringer pappa och gråter och säger att vi måste ta bort henne. Jag blev helt förstörd och jag minns hur jag bönade och bad att jag måste få åka med till Kiruna, jag tänker inte sitta hemma och bara låta det hända.

Så både jag och min lillasyster åkte med, och hela vägen grät vi och klappade Ronja. Hon förstod inte mycket hon. Och så var vi framme hos veterinären. Och det jävligaste med allt var hur de behandlade oss. Våran älskade hund, våran Ronja, trillade ihop i armarna på min lillasyster. Fy fan säger jag bara. Hon var så liten och hade haft Ronja i sitt liv i nästan 8 år. Och de sa inte ens till innan de gjorde det, och jag ville verkligen inte heller se det.

Så vi åkte hem i alla fall tillslut, utan henne. Hade det inte varit vinter hade vi tagit bort och begravt henne själv. Vi kommer aldrig mer åka dit igen i alla fall. Jag minns inte hur länge jag var ledsen, men det var rätt länge... och jag minns att min lillasyster var så chockad av allt att hon t.o.m. sov med hundkopplet första natten... det var verkligen hemskt. Man kan inte tro att ett husdjur kan betyda så mycket, men som de säger, hunden är en människas bästa vän. Och jag vågar knappt tänka på den dagen min älskade vovve Birk försvinner... ♥ Men Ronja har det mycket bättre nu, och det är skönt att hon inte behöver lida mer :) För det var jobbigare att se henne göra det än att ta bort henne. Vila i frid.