All I ever need I have in you...
Vad folk än tror, tycker och tänker så bryr jag mig inte... för jag vet inte hur jag ska ta mig vidare när den bästa delen av mig alltid var du. Hur kan man vara så ung och älska någon så innerligt mycket? det är frågan... jag ställer den till mig själv ibland. Varför inte bara släppa taget? Som alla säger, det finns säkert många andra därute. Men du var någon speciell. Kanske inte för andra, men för mig. Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt, men det känns som att vi hör ihop. Det skulle vara vi, varför gick det så jävla snett då?
Jag har fått frågan vad jag ser hos honom, varför jag hänger kvar när det inte var bra. Men saken är den att det var underbart. Visst, inte den sista tiden kanske, men det kanske var det som var läxan vi skulle lära oss. Man är så otroligt oerfaren när det gäller den första kärleken. Det är nog därför man oftast klantar till det. Man bara är så jävla kär och man ser inte klart. Man vet inte hur det är. Men hur ska man sedan kunna ändras om man inte får en andra chans? För det är först när man förlorat något som man inser vad man egentligen hade... det var inte värt att förlora det, man var bara för blind tidigare. Jag vet att allt går om man vill, men då måste man ju vilja också. Ingen är perfekt, men för mig är du perfekt. Alla har vi våra brister, men det är väl det som är det fina, att man är unik? Och allt jag vill är att du ska vara lycklig och må bra... så länge du gör det är det bra. Men i mitt hjärta finns bara ett tomt hål där du brukade vara och värma mig...
Jag trodde den här sommaren skulle bli minst lika underbar som den förra. Sommaren är alltid till för att vara underbar. Så pratade du också, som att den skulle bli det. Tillsammans. Nu känns den på något sätt inte lika betydelsefulll längre. Man bara tar sig igenom varje dag och det är det. Man bara fortsätter andas.
Jag kan vara så dum när jag vill, eller snarare när man inte tänker klart, men jag menade aldrig att hamna var vi är idag. Jag vara bara så jävla rädd att förlora dig att jag gjorde det också... Jag ser tillbaka på allt jag har förlorat och det gör så ont. Jag behöver inte dig som jag behövde dig förut, men jag behöver ändå dig. Du har en del av mitt hjärta inlåst i ditt, och jag kommer aldrig kunna ta det därifrån. Jag kommer aldrig kunna ersätta det med något bättre.
Jag antar att jag hade kunnat göra det bättre om jag varit som jag är idag. Jag har lärt mig av mina misstag.
Det hade kanske inte behövt gå totalt åt helv*tte då. Jag vet inte. Och nej jag anklagar inte endast mig själv som alla verkar tro, det är ju såklart inte bara mitt fel. Men jag vet vad jag gjorde fel, och vad jag hade kunnat göra bättre. Det är väl bra det i alla fall? Du var verkligen allt för mig, mer än du eller någon annan någonsin lär förstå... Jag är kluven, och så jäkla sårad. Det här typen av smärta trodde jag inte man kunde känna. Det är som att en del av mig sprungit bort och jag kan inte hitta den. På utsidan ler jag och verkar lycklig, men på insidan skriker jag. Jag försöker hålla huvudet högt, men jag är svag. Jag vill inte känna såhär mer. Jag vill vara lycklig igen. Som jag brukade vara med dig. Man ser på alla andra och önskar sig den lyckan. Jag ser hela världen på ett annorlunda sätt. Jag försöker få en bild i huvudet på en värld utan dig, och det går, men det är inte var jag vill. Det finns en värld utan dig det vet jag, det har jag fått höra alldeles för många kloka ord av, men jag vill inte dit. För du är min värld. Du är mitt liv. Jag vill föralltid ha dig vid min sida, och nu är du inte där mer...
Din röst fick mitt hjärta att slå hårt, din blick fick mig att falla i villkorslös förälskelse, och ditt leende fick mig att smälta.
Din trygga famn hade jag förevigt velat stanna i, för hos dig var den enda platsen jag helt ärligt kände mig riktigt trygg hos. Jag vet inte hur många gånger du har funnits där när jag behövt det som mest, och du har fått mig att glömma allt det där jobbiga för en stund... även om så bara för en stund, betydde det allt för mig.
Jag kommer nog aldrig kunna öppna mig för någon som jag gjort för dig... förblindad av kärlek har jag gett dig allt... jag är rädd för det nu. Rädd för att vara så sårbar igen. Du är den jag kan lita nästan mest på, och nu vet jag inte vars jag ska vända mig mer... jag är vilsen. Mitt livs största misstag var att förlora dig. För ingen är som du. Inte efter allt vi delat...För den vackraste stunden i livet var den när du kom, och den jävligaste var när du gick...
Jag har fått frågan vad jag ser hos honom, varför jag hänger kvar när det inte var bra. Men saken är den att det var underbart. Visst, inte den sista tiden kanske, men det kanske var det som var läxan vi skulle lära oss. Man är så otroligt oerfaren när det gäller den första kärleken. Det är nog därför man oftast klantar till det. Man bara är så jävla kär och man ser inte klart. Man vet inte hur det är. Men hur ska man sedan kunna ändras om man inte får en andra chans? För det är först när man förlorat något som man inser vad man egentligen hade... det var inte värt att förlora det, man var bara för blind tidigare. Jag vet att allt går om man vill, men då måste man ju vilja också. Ingen är perfekt, men för mig är du perfekt. Alla har vi våra brister, men det är väl det som är det fina, att man är unik? Och allt jag vill är att du ska vara lycklig och må bra... så länge du gör det är det bra. Men i mitt hjärta finns bara ett tomt hål där du brukade vara och värma mig...
Jag trodde den här sommaren skulle bli minst lika underbar som den förra. Sommaren är alltid till för att vara underbar. Så pratade du också, som att den skulle bli det. Tillsammans. Nu känns den på något sätt inte lika betydelsefulll längre. Man bara tar sig igenom varje dag och det är det. Man bara fortsätter andas.
Jag kan vara så dum när jag vill, eller snarare när man inte tänker klart, men jag menade aldrig att hamna var vi är idag. Jag vara bara så jävla rädd att förlora dig att jag gjorde det också... Jag ser tillbaka på allt jag har förlorat och det gör så ont. Jag behöver inte dig som jag behövde dig förut, men jag behöver ändå dig. Du har en del av mitt hjärta inlåst i ditt, och jag kommer aldrig kunna ta det därifrån. Jag kommer aldrig kunna ersätta det med något bättre.
Jag antar att jag hade kunnat göra det bättre om jag varit som jag är idag. Jag har lärt mig av mina misstag.
Det hade kanske inte behövt gå totalt åt helv*tte då. Jag vet inte. Och nej jag anklagar inte endast mig själv som alla verkar tro, det är ju såklart inte bara mitt fel. Men jag vet vad jag gjorde fel, och vad jag hade kunnat göra bättre. Det är väl bra det i alla fall? Du var verkligen allt för mig, mer än du eller någon annan någonsin lär förstå... Jag är kluven, och så jäkla sårad. Det här typen av smärta trodde jag inte man kunde känna. Det är som att en del av mig sprungit bort och jag kan inte hitta den. På utsidan ler jag och verkar lycklig, men på insidan skriker jag. Jag försöker hålla huvudet högt, men jag är svag. Jag vill inte känna såhär mer. Jag vill vara lycklig igen. Som jag brukade vara med dig. Man ser på alla andra och önskar sig den lyckan. Jag ser hela världen på ett annorlunda sätt. Jag försöker få en bild i huvudet på en värld utan dig, och det går, men det är inte var jag vill. Det finns en värld utan dig det vet jag, det har jag fått höra alldeles för många kloka ord av, men jag vill inte dit. För du är min värld. Du är mitt liv. Jag vill föralltid ha dig vid min sida, och nu är du inte där mer...
Din röst fick mitt hjärta att slå hårt, din blick fick mig att falla i villkorslös förälskelse, och ditt leende fick mig att smälta.
Din trygga famn hade jag förevigt velat stanna i, för hos dig var den enda platsen jag helt ärligt kände mig riktigt trygg hos. Jag vet inte hur många gånger du har funnits där när jag behövt det som mest, och du har fått mig att glömma allt det där jobbiga för en stund... även om så bara för en stund, betydde det allt för mig.
Jag kommer nog aldrig kunna öppna mig för någon som jag gjort för dig... förblindad av kärlek har jag gett dig allt... jag är rädd för det nu. Rädd för att vara så sårbar igen. Du är den jag kan lita nästan mest på, och nu vet jag inte vars jag ska vända mig mer... jag är vilsen. Mitt livs största misstag var att förlora dig. För ingen är som du. Inte efter allt vi delat...För den vackraste stunden i livet var den när du kom, och den jävligaste var när du gick...
jag kommer nog aldrig sluta älska dig
en del av mig kommer alltid göra det
en del av mig kommer alltid göra det
Och ja nu blev det en lång text här om allt jag behövde få ur mig. Jag skriver inte heller för att ni ska tycka synd om mig, jag skriver för att jag behöver få allt ur mig. Jag vill inte vara negativ, men det är inte så lätt. Och det känns bra att få skriva av det någonstans. Det var bara det jag ville säga, läs eller läs inte, erat val.
Kommentarer
Trackback
