Har funderat rätt mycket de senaste dagarna. På livet och så. Ju äldre man blivit ju mer har man vuxit i från vissa personer. Någon kanske tycker att man "förlorat" vänskapen med folk.
Jag kan inte säga att jag håller med. Jag har inte förlorat någon, jag har snarare lärt mig vem som är värt det och inte.
Det kan ju inte varit så bra som man trott om man inte ens märker någon skillnad nuförtiden? Eller?
Jag menar alltså att mitt liv inte känns förändrat fast det är det. Det märks inte att vissa personer försvunnit ur ens liv.
Människor växer ifrån varandra, och jag har många underbara personer i mitt liv.
Jag behöver inte skitsnackande, falska personer i mitt liv. Inte heller folk som tror att de är bättre än en när de egentligen inte är ett dugg ärligare själv i sina liv.
Och folk som ens jämför tror att de är bättre än dig, vad är det för "vänner" egentligen?
Tänk efter innan du talar. Innan du yttrar dig, ska du kanske titta till din egen dörr och dina egna misstag.
Sen till att förlora relationen till någon som satt en allra närmast hjärtat. Jag ska inte ljuga och säga att det inte varit jobbigt. Det har varit en av de värsta tiderna i mitt liv.
En tid som ännu sitter djupt i mig. Saknaden smyger sig fortfarande fram ibland. Men styrkan överväger så mycket mer nu för tiden. Jag har blivit så mycket starkare av detta. Och framförallt, så förtjänar inte jag att bli behandlad som jag blev. Lögner, ursäkter, falska löften. Och sen den där "saken" som tillslut blev viktigare än allt annat. Man kan aldrig förstå hur en person kan förändras så totalt av det. Och lögnen som brann så länge. Man förstår inte hur man kunnat vara så totalt blind. Jag har inte varit någon ängel, det är inte det jag säger. Verkligen inte. Men har jag bettett mig till den nivån och så konstant? Så länge? Under så lång tid att det just finns sår som aldrig kommer försvinna. Tiden kommer inte läka det helt. För samtidigt som jag förändrats till det positiva har jag blivit... rädd. Rädd för att känna, rädd för att bli sårad. Rädd för att släppa in någon, rädd för att visa känslor. Rädd för att gråta.
Jag tror inte det är hälsosamt.
För lite mer än en månad sen förlorade jag en vän på riktigt. Det där som man aldrig tror händer en själv.
Och det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Försöker förstå varför vi finns kvar här och inte hon. Hur livet kan vara så orättvist. Hur vardagen bara kan gå vidare som att ingenting har hänt. Fast tankarna och det där onda i hjärtat sitter ju där. Men utöver det, är allt som vanligt. Förutom att du inte är där. Inte finns....
Sms:en som man läser om och om igen, och telefonnumret man inte har hjärta att radera. Bilder.
Du gav mig alltid så goda råd och peppade mig till att se positivt. Även om vi inte kände varandra sådär jättebra kanske, så har du ändå stöttat mig i mitt förra förhållande och fått mig att känna att jag duger ju visst, precis som jag är!
finaste, söta Emma... hur kan du ligga på kyrkogården när allt jag kan se är dig som levande? Man liksom går runt och väntar på att du ska dyka upp. Lika glad som alltid. Som du t.ex. alltid gjorde på krogen, tjatandes om hur söt man var, lika sprallig varje gång. Man bara väntar men det händer inget. För du fattas oss nu... Och om jag känner såhär, hur är det inte då för alla dina närmsta... Det är så sjukt hemskt.
Sånt här får inte hända.
Men hur jobbigt. livet än är, så går det vidare. Är väl det jag försöker säga. Man måste bara våga ta steget. Våga känna igen. Våga må bra. Våga lita på någon fullt ut. Våga leva.
Vissa får inte ens chansen... så man ska inte kasta bort den.
Och jag försöker tänka positivt helatiden. Men som alla andra har jag dåliga dagar. Idag är inte en sån dag, men tankarna har ju snurrat extra mycket några dagar nu, och det var skönt att skriva av sig.
Ta hand om er allihopa! Och pluspoäng till den som orkar läsa ens!