Snart känner jag att jag hade behövt en att göra lista för min framtid.

Har så mycket som jag vill göra, vill köpa, vill uppleva, vill hinna med. Varför ska jag vara så sämst på att ta tag i saker bara? Och varför känns det som att tiden inte räcker till. Fast den ändå gör det?

Jag och Hilda har fått ett riktigt sug att dra till Miami. Och även om det kanske bara är snack,

så vore det grymt awesome att göra det! På riktigt.

Jag vill se världen. Jag vill göra galna saker. Jag vill flytta härifrån lilla gråa skithålan.

Jag vill leva.

Nä, man borde inte vara så bitter på livet. Men ibland är man ju det ändå.

Men sen när blev vi sådana att vi lät killar definiera våran lycka? Det är ju sjukt egentligen.

Men ändå behöver vi dem. Vill vi ha dem där.

Jag har hittills fått uppleva kärlek två gånger i mitt liv.

En långvarig, en väldigt kortvarig. Jag har fått mitt hjärta krossat tre gånger.
Man lär sig av sina misstag antar jag. "What doesn't kill you makes you stronger" så att säga.
Man ska väl aldrig ångra något, så jag försöker se det positiva så mycket det går.
Det jag kan vara tacksam för idag är att jag lärt mig släppa mitt förflutna,
och känna kärlek igen. Vilket jag för inte så längesen trodde var möjligt.
Jag trodde inte det var möjligt att känna som jag gjort (eller gör..) för en andra person.

Jag vet bättre nu. Och det är en stor framgång för mig. Att känna något riktigt för någon annan.

Men saker går inte alltid som man vill. Man får försöka tänka att allt händer av en anledning.

Och det finns vissa som inte ens får chansen att vara med om livets goda och dåliga stunder.

De får inte vara med om att ha en sommarromans, resa, hitta den riktiga kärleken, bilda familj,

blir gamla.

Finaste Emma tänker jag så ofta på... som skulle blivit 22 nu i Maj. Du fick knappt börja leva... och du om någon var verkligen full av liv. Full av positiv energi och livsglädje. Du lyste upp världen runtomkring dig

på ett sätt som inte många gör.

Det är så äckligt orättvis på många sätt.

Jag har själv genomgått två stora operationer i mitt liv. När jag var fyra år, och när jag var sju. Jag tänker inte så ofta på det.

Men jag borde vara tacksam att jag klarat mig bra.

Det var två allvarliga njurfel och jag ska vara glad att jag är helt frisk idag.

Jag blev friskförklarad när jag var sexton. Så den lättaste barndomen har jag väl inte haft på det sättet heller.

Men som sagt, jag tänker nog för sällan på hur lyckligt lottad jag är.

Som får vara frisk. Det hade ju kunnat gå värre liksom.

Nä, världen idag är väldigt skruvad.

Vi är typ en förlorad generation.

Det går bara utför, pressen på att prestera och räcka till

blir bara större och större. Fler och fler ungdomar idag mår dåligt. Varför ska det behöva vara så?

Och varför kan saker sällan gå som man vill? Ibland gör det ju det, men oftast inte.

Saker förändras. Och hur allt än går, så går livet vidare.

För det finns bara en av dig, och det ska man ta vara på. Låt ingen tro att du inte duger. Jag har fått ett självförtroende som på långa vägar inte kommer sjunka igen.

Jag har märkt att jag duger ju visst, precis som jag är. Och duger jag inte för en specifik person,

är den personen inte värt det. Varför ödsla energi på någon/några som bara tar

energi ifrån en? Inte värt det. Det finns andra som faktiskt bryr sig på riktigt.

Din familj, din släkt och dina äkta vänner. De finns där genom allt. Och de vill inte förlora dig.

En jävla kille är inte hela världen. Verkligen inte. Han är bara en människa precis som alla.

Det finns många därute, det gäller bara att pricka rätt.

Och går det inte som du tänkt, är det antagligen inte menat.

Det är vad jag försöker intala mig i alla fall. Såklart tror jag inte på det själv vissa dagar,

ska inte ljuga. Men det är så det är.

Och en dag kommer man förhoppningsvis pricka helt rätt, och vara sådär galet lycklig

och kär igen.

Tills dess ska jag bara fokusera på mig själv och vad jag vill. Jag ska ta vara på livet.

Jag ska t.ex. ta tag i min kultur och börja sameslöjda litegrann. Har verkligen fått en helt

annan syn på mitt ursprung. Det är så vackert på något sätt. Och jag är så tacksam att jag

får vara en del av den. Det är inte alla som får den chansen heller.

Ja, så att hitta mig själv är mitt nästa mål i livet.

Jobba hela sommaren, ha galet roligt med mina vänner, satsa på en resa, satsa på

att äntligen ta steget och faktiskt dra härifrån. Se något nytt. Få ett annat perspektiv på livet.

Lära mig ett av mina modersmål. Studera på universitet. Det vill jag också göra.

Helst i Umeå tror jag faktiskt. Men jag vill börja med Luleå.

Jag har ju hela livet framför mig! Varför stressa fram saker. Men såklart

ska man inte dra ut på saker för mycket heller.

Det blir bra det här, det vet jag! Jag är stark, jag har mycket erfarenheter av livets

svåra sidor med mig. Allt det svåra har gjort mig till den jag är idag. Och jag lär mig mer för varje dag.

Shit vad djup jag blev nu, men det får man väl vara ibland. Det är skönt att skriva av sig ibland,

även om alla kanske inte alltid läser det. Det är ändå inte för någon annans skull jag skriver.

Det var lite tankar ur mitt liv då. Idag har jag njutit i solen med ursöta dagisbarn hela dagen.

Träffat en gammal klassis  på samma jobb också, trevligt!

Nu är det helg för min del. Imorgon ska jag kolla mösspåtagningen, vara nostalgisk och kanske gråta

en skvätt. Haha nä inte vet jag. Jag hade mer än gärna velat vara student en gång till i alla fall!

Lycko de som är det nu.

Sen är det feeest! Nu ska jag chilla framför 90210, testa frisyrer, kläder och bara ta det löögnt.