Well, var ska man börja. Jag var 16 år och när jag träffade min första kärlek.

Egentligen har jag känt han hela mitt liv eftersom vi är från samma by,

men det var då det klickade.

Vi var tillsammans till och från i två år,

galet kära och galet förhållande.

Men det är den starkaste kärlek jag någonsin känt, 

och jag är glad att jag fick ta del av den trots att vi gick igenom så mycket

dåliga saker.

Glad för alla fina minnen helt enkelt. För de sitter alltid kvar hur länge det än går.

Jag kommer alltid bry mig väldigt mycket om honom,

och det vet han. Och han detsamma om mig, även om vi bara ses och talas vid någon gång då och då idag.

Och vi vet båda att det vi hade var fint men det var också

för bådas bästa att det fick ett slut.