Ibland är det jobbigt att vara vuxen.

Ibland vill man bara vara liten igen, då när man inte hade ett bekymmer i världen.

När man kunde krypa upp i mammas famn och få tröst om man var ledsen.

 

Jag saknar den tryggheten tror jag.... att det alltid finns någon där. Jag saknar att inte vara ensam.

Men nu ska man stå på egna ben, man ska vara klok och förståndig, vuxen och stark.

Man ska ha ett eget hem och en egen ekonomi, bra utbildning ska man skaffa sig och helst

en fin man till sina framtida barn. Skaffa hus och jobba arlset av sig för pengarna man måste ha för

att få allt det där också för den delen.

 

Jag hatar inte veta vad jag vill med mitt liv. Ibland hatar jag alla måsten, allt ansvar.

Ibland önskar jag att jag kunde vara som alla dom som bara sticker iväg och reser och pluggar och bara vet exakt vad de vill göra helatiden. Jag vet ingenting.

Men jag hatar att stå still. Det känns i alla fall som att det är det jag gör.

Ja, ibland blir man bara less helt enkelt. Ena dagen har jag en känsla en annan dag en annan.

 

Tiden går så fort också. Jag får nästan panik. Ja, ibland önskar man att saker var lättare.

Men livet ska väl inte vara lätt. Det är väl det det går ut på.