Och så kändes genast bättre när man fick hänga med fina vänner en stund.
Back on track igen liksom. Bara att inse att vi alla kommer glida ifrån varandra en dag, med bara några få kvar. När alla vill olika i livet, alla ska åt olika håll. Uppleva olika saker.
Jag vet ju att jag ändå ska bort härifrån. Jag trivs inte här, och har inte gjort det på länge.
Inte riktigt någonsin egentligen. Bara i byn då, som den var förut i alla fall.
Inte ens där trivs man på samma sätt mer..

Det enda som egentligen håller mig kvar är mina allra finaste vänner, få men underbara. Och min familj... mina hundar. Mina hundar är speciellt svårt att flytta ifrån. De finns inte i livet så himla länge ändå och de är mina ögonstenar.
Zimba och Birk ♥ De ska jag då hem och mysa sönder med ihelg.
Bara dem. Och min fina familj.

Egentligen är jag riktigt lycklig när jag tänker efter. Jag ser saker på ett helt annat sätt än förut. Jag har förändrats på något sätt, jag ser livet på ett annat sätt.
Jag ser möjligheter, jag ser framtiden, jag vet vad jag vill med mitt liv.
(förutom mitt karriärsval då tragiskt nog, haha)
Jag har planer, och nuförtiden jag är tacksam för små saker varje dag.

Bara känslan av att vakna upp till en nospuff i nacken och en svans som viftar av glädje av mina vovvar på morgonen, ha kul på sitt jobb, svamla med sina fina vänner om kvällarna,
gå ut på en rolig fest, ha en mysig hemmakväll med familjen,
spendera timmar av långa samtal med min fina mormor, köra bil och känna lyckan av att ha ett körkort, åka ut på skoterturer.
Och att faktiskt stå för någonting här i livet. Jag är motståndare till droger och jag står för det också.
Och att få älska. Jag har varit kär på riktigt, älskat någon med hela mitt hjärta.
Samtidigt som det är det värsta och ändå bästa som hänt mig är jag tacksam.
Jag är glad att jag fick vara med om det, och jag skulle aldrig byta ut just den kärleken mot någonting.
Alla fina stunder.

Och allt som hänt har gjort mig starkare än någonsin.
What doesn't kill you only makes you stronger. Right?

Kärlek är fint. Och även det allra värsta som finns. Men jag vet att jag kommer få uppleva kärlek igen.
När jag känner mig helt redo, och med rätt person.

Man har så mycket att leva för. Och man ska verkligen ta vara på det, vem som än försöker trycka ner en eller sårar en.
Det är inte värt det. Alla får inte samma chans.
Men däremot måste jag ändå bort. Här vill jag inte vara hela mitt liv.
Jag hör hemma någon annanstans, och jag vet att jag kan må så mycket bättre någon annanstans också på vissa sätt.
Det har gått för långt här på många sätt.

Och nu känner jag att det blev väldigt mycket text här. Men jag behövde bara skriva av mig,
och bra kändes det också!

Godnatt! ♥